ångest och längtan!

Dagarna går och sakta men säkert närmar sig flytten. (Äntligen!!)
Men det tar sån tid, det känns som att jag inte gör någonting!
Soffan är hämtad och står i garaget, likaså en Tv som pappa fixat åt mig.
Rummet är nedpackat prydligt i kartonger med lock, allt är inhandlat.

MEN, just när det underbara ögonblicket när jag ska flytta så händer allt..
Jobb, revyövning, brandträning, sista packningen.. usch..

Allt blir som en ond cirkel, först gör jag inget och får ångest över det..
Sen blir allt förmycket och jag jag får ångest över det istället..
Inte konstigt att man känner sig larvig och bara klagar hela tiden.

Pinsamt att säga, men jag tror att jag även har fått separationsångest också..
Att lämna mitt rum och den trygga vardagen med mina helt fantastiska föräldrar börja nu bli ett faktum. Säg att jag är barnslig och omogen men en del av mig vill faktist bo kvar hos mina kära!

För det finns ju inget bättre än att komma hem och se dem två sitta i soffan och glo på 2½men tillsammans. Eller under alla dessa år så man fått smyga så tyst man kan för att inte väcka dem mitt i natten. Eller när det osar härlig korfvståganoff redan utanför ytterdörren, eller när pappa kommer sådär fiffigt och ruskar om hakan på en. När mamma helt spontat ger en varm kram och säger, gud va söt du är min lilla flicka! Jag kommer att sakna allt, när man kommer hem på eftermiddagen och pappa sitter och tittar igenom posten i köket, tuggar i sig sina mackor och berättar sedan om fåglar och djur i trädgården. Eller när han stålt kommer hem från jobbet och visar vad har gjort för mackapärer.. jag förstår inte vad det är (oavsätt förklaring) men han är söt och jag tycker om det! Mamma min ängel, du är min bästa vän! Vi delar så mycket, minnen och skratt, resor och trams! jag är så stålt att få vara er dotter.

Nu är det snart bara ni två, så ta hand om varandra!